Startsida / Inlägg

Imane, 20, vägrar känna sig ovälkommen i sitt land

av titjer
imanerotterdam
Imane sökte extrajobb i ett fiskstånd, men fick höra att hennes hijab ”inte var förenlig med att sälja fisk”. Hon anmälde aldrig händelsen. ”Jag ville väl inte vara ”tjejen som är diskriminerad”. Jag hittade ett annat jobb i stället”, säger Imane.

ROTTERDAM. Vad gör man när politiker talar om att man inte är välkommen i sitt eget land?
När ens grannar inte längre vill ha en kvar i kvarteret?
Flyttar man därifrån eller slår man tillbaka?
Varken eller, säger Imane Bouzid, 20-årig muslim från Rotterdam. 
Man öppnar dörren och bjuder på couscous.

NEDERLÄNDERNA

nederlanderna

Befolkning: 16 767 705 invånare.
Huvudstad: Amsterdam 776 000 invånare.
Yta: 41 526 km2.
Styre: Monarki, statschef är kung Willem-Alexander, regeringschef är premiärminister Mark Rutte, Folkpartiet för frihet och demokrati, VVD, som också är största parti.
Arbetslöshet: 7,2 procent, mars 2014.
Källor: Landguiden, Utrikespolitiska institutet, Eurostat.

Den platinablonderade partiledaren ställde sig vid mikrofonen, höll ett kort anförande inför den uppeldade massan och avslutade med en fråga:
– Vill ni ha fler eller färre marockaner?
– Färre! Färre! Färre! skanderade åhörarna.
Han tittade ut mot sina anhängare i lokalen, log nöjt och avslutade:
– Det ska vi ta hand om.
Talet var över och mötet var slut, men tv-bilderna kablades snabbt ut över hela landet.
Det var ingen smygfilmsskandal med järnrörssmak.
Det hölls inte i en nynazistisk källarlokal inför lyckta dörrar.
Det var Geert Wilders, ledare för landets tredje största parti, som hade talat ut om sina politiska planer i direktsänd tv.
Det var den 19 mars 2014 i Nederländerna, och Frihetspartiet hade just sprängt ännu en gräns i den holländska integrationsdebatten.
– Jag fick en chock. Inte för att jag är rädd för att han ska kasta ut oss, men för att någon kan tänka och säga en sån sak. Det gjorde ont, säger Imane Bouzid, 20 år och född i Rotterdam av marockanska föräldrar.
Det är eftermiddag och moskén vi ska besöka ligger i ett typiskt holländskt tvåvåningshus i tegel.
Jag blir anvisad att ta av mig skorna, men behöver inte täcka mitt huvud. En gisten trätrappa upp kliver vi in i det ljusa och helt tomma bönerummet där solen letat sig in genom fönstrena. Medan Curtis och Mansour ber på den mjuka grå heltäckningsmattan småpratar jag med Sobiha, Maryam, Salima och Imane lite längre bak i lokalen.
Det är dem Geert Wilders vill göra sig av med.

Dagen innan har jag åkt runt i Rotterdam för att få en bild av varifrån hatet kommer. Någonstans måste de ju märkas, människorna som röstat fram ett aggressivt islamfientligt parti till landets tredje största.
Men en promenad i innerstan ger inga ledtrådar alls. På spårvagnen trängs etniska holländare och invandrare från de gamla kolonierna med immigranter från Turkiet och Marocko.
– Jag är väldigt stolt över att vara ”rotterdamer”. Invånarna är öppna och trevliga människor, som alltid har klarat att bo ihop utan att döma varandra, säger Imane.
Jag vill säga emot, men kan bara instämma. Rotterdam är en ung, välkomnande och väldigt blandad liten storstad, men man kan inte med den godaste vilja påstå att den är vacker. Höghus i glas varvas lite slumpvis med shoppinggallerior från 60-talet. Och det finns en anledning till det.
Stadens moderna arkitektur är en ständig påminnelse om att den bombades sönder och samman vid nazisternas invasion under andra världskriget.

wilders
Geert Wilders

När Geert Wilders 1930-talsosande utspel kablades ut stannade landet upp en kort stund. Han hade just tagit steget från att anklaga ”islam” för samhällets alla problem, till att peka ut en enskild etnisk grupp. Som han lovade skulle reduceras.
Nederländerna hade kommit till en punkt då det var dags att se sig i spegeln och fråga sig vad det var man höll på att låta hända.
Ville Wilders stoppa nya marockaner från att ta sig till landet?
Tänkte han köra ut de som redan fanns?
Hotade han med … något ännu värre?
Sedan hände väldigt mycket väldigt snabbt.
Rotterdams borgmästare, Ahmed Aboutaleb, deklarerade att han för första gången kände sig rädd på grund av sitt ursprung.
Stadens rabbin larmade den muslimska paraplyorganisationen SPIOR, och tillsammans författade de en text om lästes upp i både moskéer, kyrkor och synagogor.
– Wilders lovade färre marockaner, så vi vände på det och krävde mer tolerans, mer dialog och mer gemenskap, säger Marianne Vorthoren, SPIOR:s ordförande.
Holländsk media från vänster till yttre höger fördömde unisont Wilders uttalande. Tv-kanalen RTL News gjorde för första gången på 25 år ett avsteg från sin ickepolitiska agenda och skrev i ett öppet brev på sin hemsida att Wilders borde skämmas.
Ett tiotal av hans partikamrater, däribland Laurence Stassenpartiets förstanamn i EU-valet, hoppade av sina uppdrag.

Och det högerextrema Frihetspartiet, som länge spåddes bli landets största i EU-parlamentet, störtdök i opinionsmätningarna.
Under parollen om vikten av ”det fria ordet” hade deras ledare tagit ett steg för mycket. Han hade sagt det som inte fick sägas. Inte ens i det här landet.

Och här vill man ju dra i nödbromsen en stund för att förstå hur det toleranta Nederländerna över huvud taget hamnat här? Holländarna som är världskända för sin liberala inställning till prostitution, narkotika, samkönade äktenskap och dödshjälp.
I moskén bakom tegelfasaden är man överens om att Frihetspartiet lyckats med att långsamt hamra in idén om att muslimer och holländare är olika saker.
Imane har upplevt situationen från båda håll, när hon för två år sedan bestämde sig för att börja bära hijab, en sjal som täcker hals och huvud.
– Jag läste vad det stod för och tyckte att det var fint, men med det här lilla tygstycket blev allt annorlunda, säger Imane, som just i dag bär en turkos variant till tajta svarta jeans och en mönstrad tunika.
När hon ringde på en jobbannons för att sälja fisk i ett stånd ändrade ägaren plötsligt uppfattning när hon kom på intervju. Att sälja fisk var ”inte förenligt med att bära huvudduk”.
– Jag höll på att börja gråta och sa bara ”okej, jag förstår” och gick därifrån, säger sig Imane.

Mellan studier på lärarhögskolan, engagemang i det muslimska ungdomsnätverket JVCE och en kurs i magdans tar Imane hand om hästen Quincy, som bor på en gård utanför centrala Rotterdam.
Mellan studier på lärarhögskolan, engagemang i det muslimska ungdomsnätverket JVCE och en kurs i magdans tar Imane hand om hästen Quincy, som bor på en gård utanför centrala Rotterdam.

Ska man prata nationalstereotyper är hon det närmsta en typisk holländare man kan komma; öppen, rättfram och obändigt positiv. Hon har levt hela sitt liv i Rotterdam, där hon pluggar på lärarhögskolan, rider och dansar magdans på fritiden. Vid 18 års ålder blev hon plötsligt ”marockan” i omvärldens ögon.
Hennes berättelse är inte alls unik. Sobiha, som pluggar ekonomi, har sökt fyra praktikplatser och fått fyra väldigt lovande svar tills hon dykt upp på intervju med hijab.
– Jag ser hur deras ansiktsuttryck ändras. Sen kommer det alltid ett meddelande om att platsen tyvärr gick till någon annan.
Curtis van Drunen har gjort samma resa som Imane, fast mer bokstavligt. Han är född i Rotterdam, med en svart mamma från Surinam och en vit pappa från USA, och han pratar engelska med en bred amerikansk accent.
Han konverterade till islam 2010 och märkte samtidigt att vänlistan på Facebook snabbt krympte.
– Några frågade mig om jag hade blivit ”marockan eller turk” nu. Jag tror att det handlar om att det sprids så mycket nonsens om muslimer i media här. Det kryper sig in i deras system utan att de tänker på det, säger Curtis.
Det har gått ett par timmar sedan jag bad Imane, Curtis och de andra att berätta om sina erfarenheter av diskriminering. Jag har lyssnat på deras berättelser om jobb som alltid går till någon annan, om främlingar som visar finger på gatan och om nedsättande smeknamn på arbetsplatsen. Inte en enda gång har jag blivit riktigt chockad. För första gången på Europaresan hör jag samma saker som mina muslimska bekanta berättar i Sverige. Och för första gången inser jag att jag blivit avtrubbad.

– Hat mot muslimer har funnits här i över tjugo år och det har alltid hängt ihop med deras religion. Det här startade inte med den elfte september och det startade inte med Geert Wilders, säger Cyriel Triesscheijn, på antidiskrimineringsbyrån Radar.
Men Wilders fick i alla fall en flygande start på sitt Frihetsparti. I början av 2000-talet mördades först den islamfientlige politikern Pim Fortuyn och sedan den kontroversielle filmmakaren Theo Van Gogh efter att han gjort en film om våld mot muslimska kvinnor.
Med två politiska martyrer blev Frihetspartiet 2010 Nederländernas tredje största. Och hela tiden med landets muslimska befolkning som måltavla.
2012 lanserade partiet en tjänst på sin hemsida där man kan rapportera ”störande beteende” hos landets invandrare.

Text: Johanna FrändénFölj på Twitter: @juanitafrandenFoto: Magnus WennmanInstagram: magnuswennman
Text: Johanna Frändén
Följ på Twitter: @juanitafranden

Foto: Magnus Wennman

Instagram: magnuswennman

Så vad gör man som ung muslim i ett land som hela tiden hetsar mot en? Är det en plats att bygga sin framtid på? Jag frågar ungdomarna vid moskén innan vi skiljs åt.
– Nej, jag vill inte att mina framtida barn ska växa upp någonstans där de måste kämpa för varenda liten sak, säger Sobiha.
Men Imane tänker inte flytta, hon organiserar sig istället på det muslimska ungdomsnätverket JVCE som bland annat jobbar för att motverka rasism och islamofobi.
På föreningens kontor fick man klagomål från en granne för att man ”förde oljud”.
– Hon tyckte att det lät genom väggen när vi flyttade runt stolar i lokalen, säger Imane och ler snett.
På JVCE beslöt man att försöka bättra på grannsämjan och arrangerade en städdag i kvarteret där man rensade skräp på gatan och planterade nya blommor. Sen bjöd de på traditionell marockansk couscous.
– Det var för att visa att inte alla muslimer är dåliga eller kriminella. Vi var 25-30 stycken och det blev en jättebra dag. Varenda gång vi ser grannen nu hejar hon glatt och frågar hon hur vi har det, säger Imane.

Och med bilden av de nyfunna goda grannarna hade berättelsen om Nederländerna gärna fått ta slut.
Den om en partiledare som klev över gränsen och inte hade någon väg tillbaka.
Om ett land som vaknade upp ur sin dvala och insåg vad som höll på att hända.
Om ett gäng muslimska ungdomar som drabbats av hatet och svarat med couscous.
Men man glömmer fort.
Några veckor har gått sedan jag träffade Imane och de andra i Rotterdam, och Frihetspartiet har rest sig ur askorna och samlat ny kraft.
Om valprognoserna får rätt blir ett parti som lovat ”färre marockaner” landets tredje största i EU-valet nästa söndag.

Johanna Frändén

 Fem reportage – fem länder: Läs hela serien ”Motståndet” här

Muslimhatet i Holland

I maj 2002 mördades den islamfientlige politikern Pim Fortuyn, ledare för det högerpopulistiska partiet Lista Pim Fortuyn (LPF). En vecka senare hölls val i Holland och LPF blev näst största parti.
I november 2004 chockades landet av ännu ett politiskt mord: Filmaren Theo van Gogh, som gjort filmen ”Underkastelsen” om våld mot muslimska kvinnor, sköts till döds på öppen gata. Efter mordet utsattes moskéer för attentat.
I det holländska EU-valet 2009 blev det invandringsfientliga Frihetspartiet, PVV, lett av den antimuslimska högerextremisten Geert Wilders, näst största parti med 15 procent av rösterna.
PVV är ett av de tydligast antimuslimska partierna i Europa.
I valet till parlamentet 2010 gick PVV fram kraftigt och blev tredje största parti. För att stötta minoritetsregeringen krävde Geert Wilders parti ett förbud mot heltäckande slöjor och att den icke-europeiska invandringen halveras.
Men regeringssamarbetet kantades av motsättningar. I september 2012 utlystes nyval efter att Frihetspartiet dragit undan sitt stöd. Valets stora förlorare blev PVV och partiet förlorade inflytande över regeringen.
I mars i år väckte Geert Wilders starka reaktioner efter att ha hetsat mot marockaner under ett politiskt möte: ”Vill ni ha fler eller färre marockaner?” frågade han publiken, som svarade: ”Färre, färre, färre.”
I valet till Europaparlamentet kan PVV bli det största partiet bland de holländska väljarna. Men det kommer att var jämnt, de tre största partierna är nästan lika stora i mätningarna just nu.

Islamofobin i Europa

Muslimhatet och diskrimineringen av muslimer ökar i Europa. Till skillnad från exempelvis antisemitism är islamofobin mer rumsren och vitt spridd över hela EU.
Länder som Danmark och Holland sticker ut med en mycket hårdare retorik, mycket tack vare politiker som Pia Kjaersgaard (Dansk Folkeparti) och Geert Wilders.
Bland de högerpopulistiska och högerextrema partierna kan den antimuslimska retoriken komma och gå över tid. Generellt kan man konstatera att partier som varit kritiska mot islam och muslimer har vunnit på det.
Marine Le Pen, ledare för det franska främlingsfientliga partiet Front National, har sagt att islam är en ockupationsmakt i Europa. Men på senare år har partiet tonat ner den antimuslimska retoriken och söker väljare bland muslimer.

Källor: Landguiden, Utrikespolitiska institutet, Expo, European Union Agency for Fundamental Rights, FRA, TT, Andreas Johansson Heinö, statsvetare vid Göteborgs universitet, expert på nationalism och europeisk politik, Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, expert på islam och muslimer i Europa.

Utpräglat antimuslimska partier i valet till Europaparlamentet

Holländska Frihetspartiet, PVV: väntas öka från 4 till 5 mandat.

Dansk Folkeparti: väntas öka från 2 till 3 mandat.

Sverigedemokraterna: väntas öka från 0 till 2 mandat.

Frihetspartiet i Österrike: väntas öka från 2 till 4 mandat.

Belgiska Vlaams Belang: väntas tappa 1 av sina 2 mandat.

Italienska Lega Nord: väntas backa från 9 till 4 mandat.

Ataka i Bulgarien: väntas tappa sina 2 mandat.

British National Party, BNP: väntas tappa sina två mandat.

Källa: ”Vinner populisterna Europaparlamentsvalet?”, Andreas Johansson Heinö, Timbro.

Kommentarer

  • Tjänstgörande redaktör: Susanna Hållbus
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB