Alseny, 20, flydde till ett land som inte ville ha honom

ROM. Vad skulle du göra om dina landsmän plötsligt började avrätta varandra på gatorna?
Kanske som Alseny Camara, 20, från Guinea.
Han la sina pengar på en båt till Europa och sitt öde i händerna på en människosmugglare.
– Det är på liv eller död, det var den risken jag tog, säger Alseny.
På andra sidan skräckresan till Lampedusa har han hamnat i ett land som inte vill ha honom där.
Utanför Rom har han hittat en fotbollsklubb som tar vid där Italien sluter sig.

På ena sidan står Italiens framtida polisstyrka och väntar på en signal.
På andra sidan en handfull afrikanska båtflyktingar.
Det hade kunnat vara ett nyhetsinslag på tv, men jag står vid en fotbollsplan utanför Rom och femmannamatchen mellan polishögkolan och några av stadens flyktingar ska precis starta.
Före avspark har de blivande poliserna lämnat över nya fotbollsskor till motståndarlaget i en liten gåvoceremoni.
– Det är bra att de får mötas så här, för våra killar som ofta har traumatiska erfarenheter av polisen från sina hemländer, och för poliserna, som kommer att stöta på flyktingar i sitt jobb, säger Daniela Conti.
Hon är president för Liberi Nantes, Italiens första fotbollsklubb för asylsökande migranter och hon är en av alla de italienare som vägrar att stå och se på när hennes land stänger sina gränsen.
Symboliken må vara på gränsen till banal, men jag kan ändå inte låta bli att tänka jag aldrig sett italiensk polis och flyktingar mötas så här, på helt lika villkor.

Liberi Nantes förlorar matchen, men dagen därpå är stämningen på träningsanläggningen i stadsdelen Pietralata ändå hög.
Vänsteryttern Alseny Camara är en av anledningarna till det. Hans spexiga stil och högljudda gliringar till lagkamraterna fortgår med full kraft under hela träningspasset.
När jag frågar hur han hamnat här blir han allvarlig.
– Det var på gränsen till inbördeskrig i Guinea, de sköt folk som flugor, säger Alseny, när vi sitter ner i det provisoriska klubbhuset mellan högar av nytvättade matchställ efteråt.
Så han lämnade sin mamma och två syskon i huvudstaden Conakry och tog sig ensam via den afrikanska väst- och nordkusten till Libyen. Berättelsen om resan till Italien delar han med en majoritet av de afrikanska flyktingarna i Italien. De som kommer fram.
– Jag betalade 1200 dinarer (drygt 6 000 kronor) för en plats på en båt till Lampedusa. Det tog två dagar, vi var 98 stycken ombord. Tre passagerare trillade över bord under resan. Båten kunde inte vända för att plocka upp dem, säger Alseny.
Han kom till den lilla italienska ön strax före katastrofen i oktober förra året där ett fartyg med 366 personer kantrade och sjönk. Men Alseny visste ändå vad han gav sig in på. Han visste att många inte överlever resan. Han tyckte att det var värt det.
– Det handlar om liv eller död, det är den risken jag tog. Jag gjorde det för att kunna komma till Europa och skicka hem pengar. När jag kom fram och fick tag på min mamma hade hon inte sovit på två dygn, hon hade bara gråtit. Hon trodde aldrig att jag skulle klara det.
Alseny berättar utan större åhävor, men ler lite när han nämner sin mamma. Annars är det nästan som att historien gäller någon annan. Och det gör den ju för all del.
Han är en av 14 753 flyktingar som kom levande till Lampedusa förra året.
Hur många som dog på vägen vet ingen riktigt, men man räknar med att ungefär 2 000 aldrig kom fram.

Jag vet inte hur mycket Alseny Camara vet om sitt nya hemlands integrationspolitik annat än det han själv hittills upplevt; det fängelselika asylcentret på Lampedusa, förflyttningen till Rom, åtta månader i oviss väntan på uppehållstillstånd på ett nytt mottagningscentrum i den italienska huvudstaden.
Jag drar mig för att fråga honom. Svaret kommer ändå lite senare innan vi skiljs åt.

Vill man vara diplomatisk kan man beskriva italienarnas förhållande till invandring som komplext. Ska man vara ärlig kan man kalla det totalt självblint.
Silvio Berlusconi slöt på sin tid avtal med Libyen för att kunna stoppa flyktingbåtarna innan de ens kommit in på italienskt territorium. Hans minister Umberto Bossi från det högerextrema partiet Lega Nord föreslog att militären skulle öppna eld mot de båtar som ändå var på väg in.
Allt detta inför italienarna som själva utvandrat mer än nästan några andra européer de senaste hundra åren och som tar emot betydligt färre asylansökningar än sina EU-grannar.

Det har gått fem år sedan jag själv startade en intensiv kärleksrelation med Italien, först med Rom som hemstad och sedan via täta återbesök i landet. Jag upphör aldrig att förvånas över italienarnas spontana hjälpsamhet och reflexmässiga beredskap att rycka ut för vänner, familj och okända i nöd. I ett land där staten aldrig riktigt är att lita till har de mjuka institutionerna en större plats här än kanske någon annanstans i Europa. I slutändan tycks alla få plats runt middagsbordet.
Och det är här idén om Italien och invandringen är svår att få ihop.
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har hört italienare landa i analysen ”vi är inga rasister, vi är bara ovana vid utlänningar”.
Det är en ovana som landets politiker kultiverat med bravur och plockar allt enklare populistiska poäng på. De utgår ofta från exempel om den fasansfulla situationen på Lampedusa, fasansfull för öns invånare alltså, inte för dem som flytt krig och svält för att komma dit.
– Det är en fars. Som om det var italienarna och inte flyktingarna som behövde skyddas, säger Riccardo Noury på Amnesty International i Rom.
Trots att EU tagit Italien i örat flera gånger rapporterar människorättsorganisationer på Lampedusa nästan varje vecka om nya brott mot flyktingkonventionen.
Samtidigt har tonen i italiensk media skärpts – åt andra hållet. Asylsökande flyktingar har blivit ”clandestini”, ”illegala”, och i samband med drunkningskatastroferna utanför ön förra året användes flitigt ord som ”invasion” och ”belägring” i rapporteringen.
Som om Italien stod i begrepp att bli militärt ockuperat av fattiga afrikaner.
Under 2013 tog landet, med en befolkning på 60 miljoner människor, emot 27 930 asylsökande, medan Tykland, med 82 miljoner invånare, tog emot nästan det femdubbla.
I Sverige registrerades samma år 54 270 asylansökningar.
För de relativt få flyktingar som Italien ändå tar emot väntar ofta en lång rad av besvikelser.

Jag går den korta promenaden från Amnestys kontor till en av Roms sju kullar där Colle Oppio-parken brer ut sig. Det är en liten nostalgitripp, jag vet inte hur många slöa eftermiddagar jag tillbringat här, med en bok och en magnifik vy över Colosseum.
Men det är inte för utsikten som afrikanska män, nu precis som då, samlas här om dagarna. De har ingen annanstans att ta vägen. Ansiktena är nya, men scenen är densamma; de sitter på kartongbitar och pratar, spelar spel, väntar på att något ska hända. De bildar små öar i det torra gräset, som övriga parkbesökare kryssar mellan med god marginal.
Eller, för att citera Kenneth från Nigeria:
– Jag förstod direkt att du är från norra Europa, för italienarna brukar alltid gå sin väg när man närmar sig.
Och de ställer sig samma fråga som jag:
Vad gör de egentligen här, i Italien?
De berättar om tillfälliga svartjobb på fruktodlingar i Kalabrien, där löneutbetalningen ”kommer senare” och om möten med självutnämnda advokater som lovar att skynda på asylprocessen mot betalning.
De har bytt inbördeskrig i sina hemländer mot näringsfattiga måltider på asylcentrum i den italienska huvudstaden.
De är hungrigare nu än de var innan de lämnade Sudan och Eritrea.
Och familjer och ibland hela byar i hemländerna väntar förgäves på ett samtal och en första pengatransaktion från Europa.
Det kommer inga pengar, för det finns inga jobb. Och det kommer inga samtal, eftersom skammen är för stor.

Tillbaka i Pietralata börjar spelarna droppa av träningen inför för morgondagens viktiga match.
– Vi måste vinna för att inte hamna sist i tabellen, förklarar Daniela.
Männen i Liberi Nantes är, precis som männen i Roms parker, tills vidare dömda att vara kvar här eftersom Italien var det EU-land de landsteg i.
Andra flyktingar gör sitt bästa för att fly vidare innan de formellt sökt asyl på Lampedusa. Några bränner sina fingertoppar till oigenkännlighet efter att ha lämnat sitt fingeravtryck hos gränspolisen, för att lägga sitt öde i händerna på ännu en människosmugglare och kanske starta på ny kula i norra Europa. Och det är här, i korsdraget mellan mediernas larm och myndigheternas haveri som det italienska civilsamhället vaknat till liv och satt ner foten. För som så ofta i Italien är tilltron till statens förmåga att lösa samhällsutmaningar försvinnande liten.
Liberi Nantes är ett av många volontära projekt som poppar upp i de överfyllda flyktingbåtarnas kölvatten. I väntan på besked från migrationsverket har Alseny hittat en sysselsättning som gör att tiden går lite snabbare, en hobby där han får möta polisen på idrottsplanen.
Men han har redan nästa steg klart för sig och innan jag går ser han vädjande på mig.
– Jag vill inte vara kvar i Italien, det finns inga jobb, jag har inga pengar. Jag vill till Tyskland eller Frankrike och hitta en riktig klubb att spela fotboll i. Kan du hjälpa mig med det? Snälla.

Johanna Frändén

FOTNOT: Några veckor efter att Aftonbladet träffar Alseny får han sex månaders uppehållstillstånd i Italien.

 Fem reportage – fem länder: Läs hela serien ”Motståndet” här