”Mina barn ska inte få växa upp i ett läger”

PARIS.  Ionel är en ung EU-medborgare, med en ung europés drömmar mitt i den ekonomiska krisen. Att kunna försörja sig själv och sin höggravida fru. Att lära sig läsa och skriva. Men kanske mest av allt att hans dotter inte ska behöva växa upp i en barack i skogen.
Men nu är det som det är. 
Ionel har aldrig gått i skolan och vilken dag som helst kommer hans första dotter födas i ett romskt läger i Paris. I jakt på ett riktigt jobb hjälper han andra romer som är i större nöd.

Jag kliver igenom ett hål i en välansad häck och lämnar den franska förortspräktigheten bakom mig. På andra sidan väntar en annan värld.
Det första som slår emot mig är lukten. En blandning av avfall, mat och många människor på liten yta. Den påminner om campingen på Hultsfredsfestivalen.
Det är förstås makabert eftersom jag befinner mig i en skogsdunge där ett hundratal människor lever sina liv på ungefär de premisserna. 
Men nu står vi här, i ett romskt läger utanför Paris.
Ur ett tjugotal tältliknande kojor, förstärkta med plywoodskivor och presenningar, strömmar barn som vill leka och Nicolay delar upp dem i lag.
Han är en 22-årig fransman som gör sin civiltjänst, ett frivilligt halvår som ersatt den allmänna värnplikten, i projektet Romcivic som jobbar för att integrera romer i det franska samhället.
Marius, Geanni, Claudiu och Ionel är hans medhjälpare och tolkar av den romska vardagen.
– Vi åker ut till lägrena och hälper till, räknar hur många som bor i varje barack och följer dem som behöver till sjukhus, säger Marius.
Han är en av 25 volontärer, tjugo romska och fem franska, som jobbar för Romcivic fyra dagar i veckan för knappt femtusen svenska kronor i månaden.
Marius har några månader kvar hos organisationen, men Ionel har börjat tänka på nästa steg. Han vill bli tolk för romer i det franska rättsväsendet.
– Det finns många som är arbetslösa och hittar på dumheter i stället och åker fast, säger Ionel.

Men det finns minst ett hinder för yrkesdrömmarna: Han kan inte läsa och skriva.
– Jag förstår bara enkla grejer, meddelanden på mobilen och så, men jag kan inte skriva alls.
Ionel har gått i skolan i sammanlagt tre månader. I Rumänien fick han inte för myndigheterna, i Frankrike har han ständigt tvingats flytta runt.
Han talar bra franska och både rumänska och romani, romernas språk. Han är 22 år och hans fru är gravid med parets första dotter.
 – En ”tjej”, provar jag, det enda ord jag vet som svenskan importerat från romani.
 Ionel lyser upp och ler.
– Just det! En tjej. Egentligen ville jag inte åka hemifrån i dag, för hon kan komma när som helst.

Resan hit är både kort och väldigt lång.
Den börjar på Romcivics kontor i Paris fashionabla femte arrondissement, där volontärerna samlas måndag till torsdag. Projektet började 2007 som ett ideellt initiativ för att hjälpa Paris hemlösa. Numer får man också ekonomiskt stöd för att rikta insatserna mot stadens romska befolkning.
En knapp timme senare kliver jag av pendeltåget i Champs-sur-Marnes några kilometer österut, halvvägs till Disneyland.
På den lilla samlingsplatsen bland trasiga tältstolar, soppåsar och klädlinor mellan träden leker Romcivics volontärer bollekar med barnen. Några är barfota, många är smutsiga. De skriker och skrattar, och undrar nyfiket vilka vi är. De är som barn är överallt, och ändå inte.
En man i 30-årsåldern tittar ut från ett av tälten, försäkrar sig om att vi inte är franska journalister och säger att det går bra att vi är där, på ett villkor:
– Ta inga bilder på soporna.
Det är svårt att hitta en bra översättning till franskans ”bidonville”. Vanligast är ”kåkstad” eller ”tältläger”. Närmast verkligheten är utan tvekan ”slum”.
 Efter en stund i skogsdungen öster om Paris försöker jag tränga bort det genant otidsenliga ordet ”fattighjon”, som dyker upp i huvudet. De som bor här lever som de allra fattigaste svenskarna på 1800-talet; de icke arbetsföra och oönskade. De som samhället inte hade någon nytta av alls. Men romerna i lägret har ingen tillsynsmyndighet. De har ingen el eller rinnande vatten. Jag befinner mig mitt i den välmående delen av Europa, omgiven av en andra klassens EU-medborgare.
– Det här är en tredje världen-situation, det är så vi måste se på det, säger Guillaume Lardanchet, chef för organisationen Hors la rue (”Bort från gatan”) som hjälper romska barn att läsa läxor och ungdomar att hålla sig borta från kriminalitet.

Den här eftermiddagen är lägret nästan helt tomt på vuxna eftersom de flesta är inne i stan och jobbar. Det innebär oftast att de tigger. Romer som ber om pengar är sedan länge ett permanent inslag i den parisiska stadsbilden. I tunnelbaneuppgången där jag bor i nordvästra Paris sitter Claudia med sin son Mario som snart är fyra år. Nästan varje morgon byter vi några ord; hon frågar hur läget är och fast jag redan vet svaret frågar jag henne samma sak. Och varje dag svarar Claudia ”så där”.
Några tunnelbanestopp söderut pratar jag med fler tiggande familjer. De pendlar mellan en vilja att berätta om situationen och misstänksamhet kring vad vi gör där. 
Kan vi hjälpa dem?
Jobbar vi för polisen?
Ska vi ta deras barn ifrån dem?
– Jag är ledsen, men vi är så rädda. En butiksägare här på gatan kastade syra på en vän när han sov, säger en romsk man i 30-årsåldern som sitter och tigger med två barn på Place de la République.
Tillbaka i tältlägret berättar Ionel att han själv varit ett av de där barnen.
– Det är väldigt förnedrande, vi gjorde det bara för att slippa stjäla. Nu har jag det här jobbet och träffar folk som dig, och tar i hand när jag hälsar. Jag kan inte gå tillbaka till att tigga nu.

Men bilden av romer som ett stjälande, opålitligt nomadfolk är djupt rotad i hela Europa. 
Och överallt är förklaringsmodellen likadan.
De tigger för att de är romer.
De flyttar runt för att de är romer.
De fastnar i missbruk och prostituerar sig och stjäl för att de är romer, för att det ligger i den ”romska kulturen”.
I Sverige resulterade fördomarna i ett hemligt polisregister över 4 000 levande och döda människor av romsk härkomst.
I Frankrike ventileras de helt öppet. Har man blivit bestulen på sin mobiltelefon så var det ”med största sannolikhet en rom”. Eller rumän. Vad det nu är för skillnad.
Förra året krävde landets nuvarande premiärminister Manuel Valls att alla läger i landet ska rivas och romerna kastas ut, och deklarerade:
– Det är ett folk som har mycket små chanser att integreras och vars livsstil är extremt annorlunda och i uppenbar strid med vår.
Orden var som hämtade från den franska extremhögern Nationella Fronten och kritiken från de egna leden var hård. Men ribban var lagd. Och kunde en socialist, själv invandrare från Spanien, vara så kategorisk så kunde väl resten av fransmännen med gott samvete få säga samma sak? En undersökning strax efteråt visade att över nio av tio fransmän håller med Manuel Valls.
Hans enkla förklaring ställde sig effektivt i vägen för den lite mindre uppenbara:
Romerna utgör Europas absoluta och akuta underklass. Arbetslöshet och kriminalitet är samhällsproblem som de delar med alla människor som är dömda till ett liv i fattigdom.

– Valls är utlänning precis som vi, han är bara en rik invandrare, fnyser Ionel medan han tänder en cigarett och frågar om jag vill ha.
De vuxna börjar komma hem till lägret och Ionel, Marius, Geanni och Claudiu har jobbat klart för i dag. Men när arbetsdagen är slut lämnar de ett getto för ett annat. De bor själva i läger, men med lite högre standard; i husvagnar och baracker i stället för utbyggda kojor som här.

De är alla rumäner från fattiga jordbruksfamiljer som inte klarade av att försörja sig i hemlandet och sedan Rumänien blev medlem i EU 2007 finns inget formellt som hindrar dess medborgare att söka jobb och bostad i Frankrike. Men vägen in i samhället är kantad av andra trösklar. Ionel vet, han har stött på de flesta.

– Jag sökte barnbidrag hos Försäkringskassan, men fick höra att jag behövde uppehållstillstånd. När jag fick veta att det inte stämde gick jag tillbaka till samma dam och visade upp ett dokument som jag hade skrivit ut. Hon svarade ”oj, där ser man, jag är ledsen”. Så är det hela tiden.
Men om tonläget mot romerna blir allt råare i det offentliga Frankrike har också stridsviljan hos de som inte accepterar det växt. Romcivic är ett bara ett exempel på det.
– I ekonomiska kriser vänder vi oss ofta mot minoriteter, men runt om i landet ser vi flera nya lokala gräsrotsinitiativ för att hjälpa romerna, säger Myriam Donier-Bouzaghar på Hors la rue.

Det har hunnit bli sen eftermiddag. Jag ska strax kliva ut på andra sidan häcken igen, där den franska förortsvardagen pågår utan att någon tar notis om grannarna i skogsdungen.
Ionel ska åka hem till sin fru och ett barn som är på väg närsomhelst, ett barn som ännu inte vet någonting om fattigdom, diskriminering och hot och hat från samhället.
Jag frågar vad han tror om hennes framtid.
– Hela mitt liv har jag tänkt att mina barn inte ska få växa upp som jag gjorde, i ett läger, alltid på väg någonstans. Jag vill att hon ska få ett liv som ett vanligt franskt barn, ha ett hem där hon kan duscha på morgonen, säger Ionel.
– Men nu ska jag få barnbidrag för min dotter. Det rör på sig.

Johanna Frändén

  Fem reportage – fem länder: Läs hela serien ”Motståndet” här