”De ropade efter mig att jag var en smutsig jude”

BUDAPEST. Scenarierna som målas upp är först svåra att riktigt ta in. För nog måste väl ett EU-land vara immunt mot nutida rasförföljelse?
Daniella, Bálint och Oliver är inte så säkra på det. De ägnar kvällar och helger åt att utbilda barn i vad landets judar fått gå igenom. 
– Det är såna som oss som behövs här, för vad händer annars? säger Oliver Szekely.
Efter tre dagar i Budapest hänger svaret på frågan fortfarande i luften.

Dörren till det lilla mötesrummet på Lauder Javne Iskola går upp med en smäll och några minuter efter utsatt tid trillar Bálint Kiss in med andan i halsen. Han är högröd i ansiktet och inte bara för att ventilationssystemet på bussen hit gick sönder. Några äldre män på sätet bakom honom började skylla problemet på chefen för Budapests lokaltrafik.
– De sa att han är en rik dålig jude som gör dem stolta att tillhöra ett antisemitiskt parti. Tack och lov sa de inget när jag gick av här vid skolan, säger Bálint.
Det låter som starten på en pedagogisk informationsfilm om rasism. Jag sitter på en gymnasieskola utanför Budapest för att prata judehat med 18-åringarna Oliver, Daniella och Bálint. För att fråga om det politiska läget i Ungern har smittat av sig på vardagslivet. Om det är så att de själva kanske fått höra nedsättande kommentarer.

Jo tack. Det har de. Det är sånt som händer ”varje vecka”, som Bálint uttrycker det.
Han är själv kristen, men går på Lauder Javne–skolan där många elever kommer från judiska familjer. Han har musik som profilämne och när han berättar att han spelar bas kan jag inte låta bli att le, trots omständigheterna. Han ser precis ut som killarna på estetiska programmet när jag själv gick på gymnasiet i slutet av 90-talet; halvlångt och lite bångstyrigt hår, en t-shirt med ett psykedeliskt motiv och en löst hängande ryggsäck.
Daniella säger själv att hon brukar vara förskonad från direkta förolämpningar, men för några år sedan stötte hon på en grupp med skinheads på en gata i Budapest.
– De ropade efter mig att jag var en smutsig jude. Jag vet att jag ser väldigt judisk ut, jag är stolt över det, säger Daniella.
Hon var tolv år när det hände.
Tillsammans lägger de kvällar och helger på att upplysa skolbarn i landet om judarnas historia. De reser runt med en uppsättning som genom teater, poesi, musik och film ska få Ungerns yngsta att förstå hur rasism fungerar. Oliver och Daniella har gjort en dokumentärfilm om den svenske diplomaten Raoul Wallenberg som räddade livet på tiotusentals judar i Budapest under andra världskriget. Bálint är basist i ett band som spelar judisk klezmermusik i samband med mötena.
– Hur liten eller stor skillnad vi nu kan göra så gör vi i alla fall någonting, vi måste aktivt ta strid mot de här idéerna. Det här är en motståndsrörelse, säger Oliver på utpräglat brittisk engelska.
Orden kan tyckas bombastiska, men hans politiska resonemang är bland de mognaste jag hört från en 18-åring. De kommer inte ur någon romantisk tonårsrevolt. De är en nödvändighet i ett land som står och tittar på när ett högerextremt parti skriver om historien.

Daniella och Bálint vill båda lämna Ungern på sikt. ”Det är ganska läskigt här. Judar vågar inte visa vilka de är. Många är rädda att folk ska vägra jobba med dem på arbetsplatser”, säger Bálint.

Bálint har musik som profilämne på sin gymnasieutbildning, men ser ingen framtid i Ungern som musiker. ”Det är ingen bra atmosfär för att jobba med kultur här”.

”Ungern till ungrarna” står det på en bil i de judiska kvarteren i centrala Budapest.

I det mycket polariserade Ungern har det antisemitiska Jobbik fått många anhängare, framför allt bland landets yngre generation. Men partiet väcker också avsky hos många ungrare, inte minst i det relativt liberala Budapest.

”Jag vill läsa medicin och en av de bästa utbildningarna finns här i Budapest, men sen kommer jag definitivt att flytta”, säger Daniella, 18, från Budapest.

N
är jag besöker Ungerns huvudstad har det gått exakt 70 år sedan 437 000 judar under två månader deporterades till Auschwitz. Av landets 825 000 judar gasades över en halv miljon ihjäl under andra världskriget.
Strax framför den vackra parlamentsbyggnaden på Donaus östra strand står ett monument av sextio par skor uppradade längs med flodbanken, ett av många turistmåsten i Budapest. Det är en påminnelse om alla judar som radades upp och sköts av de ungerska nazisterna rakt ner i floden, men som först tvingades ta av sig om fötterna eftersom skor på den här tiden var en bristvara.
Det är poänglöst att försöka författa något som inte redan är sagt om nazismens perversa ras- och gasideologi. Jag nöjer mig med att konstatera att monumentet på Donaus strand är ett nästan fysiskt slag i magen.
Det går inte att slita blicken från bronsskorna och det är ännu svårare att förstå hur parlamentet, mindre än tvåhundra meter bort, kan hysa Europas största antisemitiska parti.

– Jag tror att ungdomar gillar Jobbik för att de är rebelliska. Deras företrädare skriker och svär under debatterna i parlamentet, säger Oliver, som själv i traditionell mening inte är jude eftersom hans pappa är judisk men inte hans mamma.
Jobbik har radat upp så många vulgära politiska utspel att jag inför besöket i Budapest måste dubbelkolla varje händelse, i förhoppningen att jag hamnat på en politisk satirsajt.
Men nej. De har krävt en lista över ”judar i parlamentet som utgör en nationell säkerhetsrisk”, de har förlagt ett partimöte i en före detta synagoga och partiets EU-parlamentariker Krisztina Morvai, som för övrigt är jurist specialiserad på människorätt, har i ett brev till sina väljare uppmanat judar att sluta demonisera henne och ”gå tillbaka till att pilla på sina små omskurna könsorgan”.
– Det finns inte så många kvinnor i ungersk politik, Krisztina Morvai blir ofta sexualiserad, säger Oliver och jag låter bli att fråga hur han ens orkar ondgöra sig över det.
Dagen innan jag träffar Daniella, Bálint och Oliver har Jobbik-politikern Tamás Sneider, som på 90-talet var ledare för en grupp skinheads som misshandlade romer, valts till vice ordförande i det ungerska parlamentet.
Partiet, som fick 20 procent av rösterna i det senaste valet, har stöd hos varannan ung ungrare.
– I en demokrati får folk får välja, men kanske ser vi inte faran i dag. Det är en indikator på vad som skulle kunna hända i framtiden, situationen kan bli mycket svårare, säger Mircea Cernov på Haver-stiftelsen, som jobbar med judars och romers situation i Budapest.

Jobbiks företrädare längtar tillbaka till svunna tider och jämför gärna det ungerska rikets fall efter första världskriget, där ungrarna förlorade två tredjedelar av sitt territorium, med förintelsen. Allt enligt retoriken ”varför ska man förfasa sig över det ena och inte det andra?”
– Ja, sex miljoner människor dödades inte i upplösandet av det gamla Ungern, de blev bara separerade från varandra, säger Oliver.
Jobbik må vara ett skränigt, populistiskt missnöjesparti fullt av förintelseförnekare och före detta nynazister, men man är inte längre någon stigmatiserad motkraft till det ungerska etablissemanget.
Med regeringspartiet Fidesz goda minne har man fått in antisemitisk litteratur i läroplanen och intagit strategiska platser på litteratur- och samhällsvetenskapliga fakulteter på landets universitet.

Vi lämnar skolbyggnaden på den tjusiga Buda-sidan av Donau och tar spårvagnen till centrum i Pest på andra sidan floden. På hållplatsen har någon ritat en mustasch på en valaffisch för Jobbik och klottrat över parlamentskandidaten Zoltán Bodors namn till ”Hitler”.
På en gata i de judiska kvarten, ett stenkast från den Stora Synagogan, som även efter stängningstid vaktas av polis, står en bil parkerad med dekalen ”Ungern till ungrarna” på bakrutan.
Vi är inne på det fjärde nedslaget i vår resa i det högerextrema Europa och för fjärde gången får jag anledning att fråga ungdomarna jag träffar om de verkligen ser en framtid i det här landet.
Daniella vill läsa medicin efter gymnasiet och en av de bästa utbildningarna finns i Budapest.
– Så jag blir kvar i några år till, men absolut inte sen, säger Daniella.
– Nej, det är ganska läskigt här, säger Bálint, som vill bli musiker och tänker flytta så fort han tagit studenten.

Under tre dygn pratar jag med ett tiotal unga och vuxna judar i Budapest och till slut går det inte att blunda för det jag hör. Och det går inte att ignorera det som inte sägs, meningarna som tar slut innan de landat.
”Jag tror verkligen inte att vi kommer att hamna där igen, men…”
”Även om det bara är en procents risk att …” 
”Än så länge är det okej, men om situationen blir svårare i framtiden så…”
Det som borde vara omöjligt i Europa 2014 är verklighet i Ungern. Ungrare känner sig otrygga i sitt land för att de är judar.
Och för första gången på resan träffar jag också människor som menar att det stundande EU-valet är avgörande för sitt lands framtid.
Ett av de vanligaste argumenten runt om i Europa för att låta främlingsfientlighet härja fritt i media är principen om yttrandefrihet. Den håller Ungern, som av en händelse, på att avskaffa.
Regeringspartiet Fidesz kontrollerar medierna och kulturlivet på ett sätt som saknar motsvarighet i övriga EU och Bálint, som vill jobba med musik, är bekymrad.
– Vi behöver hjälp från andra länder som talar om för vår regering att det som håller på att hända inte är okej.

Men mitt i det politiska tumultet fortgår också vardagen som vanligt i det förföriskt vackra Budapest. De trendiga vinbarernas uteserveringar är packade, turistbåtarna på Donau tuffar fram i maklig takt och på ett litet torg i centrum dansar medelålders budapestbor pardans till en tvåmannaorkester med förinspelat komp.
Och Oliver tänker inte flytta, han känner sig ”faktiskt inte hotad”.
– Jag är väldigt hemkär, och jag är säker på att det kommer en backlash på allt det som håller på att hända i Ungern. Det är såna som oss som gör motstånd som behövs här, för vad händer annars?

Johanna Frändén