”Tror att det här är det minst toleranta land jag varit i”

VILNIUS. Aliona, 25, tog steget ut ur garderoben inför hundratusentals människor på bästa sändningstid. Och det skedde helt ofrivilligt.
Men föräldrarna har accepterat hennes läggning och här skulle berättelsen ha tonat ut i dur, om inte ett litet hörn av Europa börjat lagstifta mot homosexuella.
Medan allt fler EU-länder godkänner samkönade äktenskap har Litauen gjort en u-sväng.
Aliona är hbtq-aktivist i ett land som legitimerar hatet från högsta ort.

Popmusiken pumpar ur högtalarna och fast klockan bara är tio på morgonen dansar nästan alla.
Man I feel like a woman, Voulez-vous coucher avec moi och I feel good går på repeat i högtalarsystemet och jag tänker att det hade kunnat vara mitt eget studentfirande för fjorton år sedan. Samma musik och samma känsla av oövervinnlighet.
Men mitt studentflak behövde inte poliseskort och ingen vi åkte förbi på gatan visade finger.
Det här är Vilnius och jag står på en buss med öppet tak och stampar i takt med Litauens öppet homo-, bi- och transsexuella.
– Jag tror att det här är det minst toleranta land jag varit i, säger Alessandro Boussalem, som är italienare men som flyttat till Litauen efter ett drygt halvår i New York.
Han har bara jobbat för LGL, Lithuanian Gay League, i en månad men flera studier i ämnet ger Alessandro rätt; det här är ett av EU:s absolut svåraste länder att leva i som icke-heterosexuell.
Kvällen innan har vi varit på en cocktailmottagning på det franska residenset, där fjorton europeiska ambassadörer visat sitt stöd för hbtq-aktivisterna. Författaren Neringa Dangvydė belönades med ett pris för sin barnbok Bärnstenshjärta som beskriver alternativa familjebildningar och kärlek mellan människor av samma kön. Boken gavs aldrig ut i landet. Enligt en konstitutionsdomstol strider den mot Lagen om skydd av minderåriga. På samma sätt får inte film och reklam som visar icke-heterosexuella relationer visas före klockan 23 på landets tv-kanaler.
Tidigare i vår fick EU gå in och stoppa ett lagförslag som skulle göra det straffbart att arrangera hbtq-parader över huvud taget.
Vi har landat i Litauen, det femte stoppet på vårt Europaäventyr och ändstationen på den europeiska homofobins långa resa. 

Men just i dag är det Internationella dagen mot homofobi och vi rör oss till taktfast småstadsdisko genom Vilnius. Många passerande vinkar glatt och gör tummen upp, någon enstaka kvinna drar sina nyfikna barn bestämt därifrån.
– Vi skickade ut ett pressmeddelande först i går, de har inte haft tid att organisera motdemonstrationer, säger Alessandro.
När Vilnius i juli förra året stod värd för Baltic Pride, som samlar hbtq-människor från hela Baltikum, var hatet desto synligare; under paraden kastade motdemonstranter ägg och skanderade djupt homofobiska ramsor.
Det var en marginell förbättring mot 2010 då Litauens första Pride-parad någonsin genomfördes under ett enormt polispådrag i Vilnius utkant. Den var kantad av kravallstaket på grund av säkerhetsrisken.
– Det var som på zoo, säger Aliona Polujanova som är jurist och aktivist på LGL.
Hon är 25 år, har halvlångt hår med blå toppar och en underfundig humor som skiner igenom även när samtalsämnet är allvarligt. Hon har varit med hela vägen och minns hur svenska EU-ministern Birgitta Ohlsson höggravid gick med i paraden för fyra år sedan, något många litauer tyckte var oanständigt i hennes tillstånd.
Aliona kom själv kom ut som bisexuell i samband med Baltic Pride förra sommaren, men det var inget frivilligt beslut.
LGL tvingades gå genom fyra domstolar för att få tillstånd att arrangera paraden och Aliona gick med på att uttala sig i litauiska TV3 i egenskap av jurist, på villkoret att de inte berörde hennes privatliv.
– Reportern frågade mig hur vi skulle hindra att det kom pedofiler till paraden och jag svarade att hon borde veta bättre än att ställa såna frågor.
När inslaget visades i tv presenterades Aliona som ”en bisexuell kvinna som inte har några problem med att stå för sin sexualitet”.
– Det var reportern som ville hämnas på mig för att jag läxat upp henne.
Aliona resonerar sansat, och på perfekt engelska, kring en händelse som skulle komma att bli både förlösande och ganska traumatisk.
Hon hade länge haft en ”tyst överenskommelse” med sina föräldrar, de pratade inte om hennes kärleksliv. Plötsligt slungades hon ut ur garderoben i nationell tv och det var bara att gilla läget. Aliona vågade först inte ringa hem, men när hon till slut pratade med sin mamma fick hon höra att släktingar hade hört av sig och sagt att hennes dotter var ”dysfunktionell och onormal”.
Hon har en okej relation med sina föräldrar nu, men andra på bussflaket har betydligt sämre komma ut-erfarenheter. Många är också tysta om sin läggning i andra sammanhang, framför allt på jobbet.

Vi har parkerat vid det litauiska presidentresidenset mitt i Vilnius, men Dalia Grybauskaitė kommer som väntat inte ut för att prata. Litauens president har konsekvent vägrat lyssna på hbtq-rörelsen och de få gånger hon tvingats uttala sig har hon sagt att landet har ”mer akuta frågor att ägna sig åt”. Då är hon ändå själv en 58-årig litauisk kvinna med svart bälte i karate och landets tyngsta jobb. Queer i begreppets grundläggande betydelse, med andra ord.
– Hon är gammal, kvinna och singel, det är väldigt suspekt i Litauen. Skulle hon börja stå upp för våra rättigheter skulle folk tro att hon själv var homosexuell, säger Aliona. 
Reportern från TV3 som outade henne inför hela landet är på plats vid presidentpalatset. Hon håller sig på behörigt avstånd den här gången, men frågar en av Alionas kolleger om det var ”ett svårt val att bli homosexuell”.
Jag skriver ”avstånd: Sverige – Litauen” på min mobil och trycker på sök.
Knappt 600 kilometer, svarar min avståndsmätare.
60 mil och 30 år, tänker jag.

Gårdagens ambassadmingel var ändå en påminnelse om hur stora framsteg hbtq-kampen gjort de senaste åren i Europa. I Litauen rör det också på sig, men åt olika håll.
Nyligen har flera lagförslag av rysk modell lagts i parlamentet, för att förbjuda ”homopropaganda” och betona familjevärderingar.
Hjärnan bakom de flesta förslagen heter Petras Gražulis. Han är parlamentsledamot för det högerpopulistiska partiet Ordning och rättvisa och det europeiska politiska etablissemangets mest rabiate homofob.
Inför Baltic Pride ”desinficerade” han symboliskt gågatan Gedimino i Vilnuis genom att spreja den med en vätska. I november förra året klev han oinbjuden in på LGL:s kontor och lämnade över flera par jeans där gylfen var fastsydd på baksidan, en mycket tydlig förolämpning mot landets bögar.
– Vi auktionerade ut dem och tackade Grazulis i ett pressmeddelande för att han bidragit till vår budget, säger Aliona.
En Youtube-sökning på Grazulis bjuder på mängder av ofrivillig underhållning. Under ett försök att attackera Baltic Pride-tåget förra sommaren stoppades han av polis. På videoklippet hålls den 55-årige politikern fast på marken av tre polismän, samtidigt som han hysteriskt åberopar sin immunitet som parlamentsledamot.
Jag konstaterar motvilligt att det är ett fullfjädrat pr-geni som hbtq-rörelsen i Litauen stångas mot. Grazulis är parlamentariker och antigay-aktivist i ett. En politisk clown och galjonsfigur i baltiska homofobikretsar.

Det kan vara svårt att se logiken i Litauens nya färdriktning i ett Europa där hbtq-rörelsen gjort historiska framsteg bara de senaste fem åren. Jag var själv på plats i Paris när en halv miljon fransmän högljutt protesterade mot den nya lagen om samkönade äktenskap förra hösten. Ett halvår senare var motrörelsen i princip utdöd. Men Litauen är inte bara Europa. I öst, där Vilnius ligger, delar man gräns med Vitryssland och när politiker argumenterar mot homosexuellas rättigheter är det ofta med varningen att landet måste akta sig för att bli så dekadent som länderna i väst.

Vi lämnar presidentbostaden och åker ut från centrum. Det är varmt i Vilnius och vackra ortodoxa kyrkor och gamla trähus trängs med pittoreska grönområden.
Efter ytterligare någon timme har en handfull olika män pekat finger eller spottat utmed gatan när bussen åker förbi. En bit utanför centrum passerar vi ett äldre par som demonstrativt skruvar fingrarna mot tinningen i vår riktning.
– Om det är så här några hundra meter utanför centrala Vilnius kan du tänka dig hur det är att vara gay i resten av landet, säger Aliona som själv kommer från landsorten och inte visste vad bisexualitet var när hon i tonåren förstod att hon drogs till både män och kvinnor.
Nu jobbar hon varje dag med att få unga att våga komma ut trots det politiska dödläget och jag frågar om hon känner sig som del av en motståndsrörelse.
– Mer av ett uppvaknande för något som alltid funnits där, för att få alla bitar att falla på plats, säger Aliona.
Det kanske tar 25 år till. Men hon är säker på att de kommer att falla på plats, även här.

Jag ser mig omkring på bussen som börjar närma sig LGL:s kontor igen. De unga människorna på flaket dansar vidare i solskenet som om det inte fanns någon morgondag.
Men det gör ju det. Efter helgen kommer de att återgå till sina vanliga jobb i ett Litauen som medvetet motarbetar deras rätt att vara sig själva.
På måndag kommer flera av dem tvingas att glida tillbaka in i tystnaden igen.

Johanna Frändén

 Fem reportage – fem länder: Läs hela serien ”Motståndet” här